MoBIC - utveckling av en ny typ av orienteringshjälpmedel för gravt synskadade

Gunnar Jansson
Psykologiska institutionen
Uppsala universitet

Bakgrund

Att kunna förflytta sig på egen hand är ett grundläggande mänskligt behov som det är väsentligt svårare att tillfredsställa när man förlorat synen. En medmänniska som ledsagare löser problemet i många fall men leder till ett beroende som minskar självständigheten. Det mål som man bör rikta ansträngningarna mot är att den gravt synskadade ska ha samma möjligheter att förflytta sig som den seende, också i nya miljöer. I nuläget finns det många synskadade som inte förflyttar sig utomhus på egen hand, och av dem som gör det rör sig flertalet längs välkända rutter. Antalet som planerar och genomför resor helt självständigt i nya miljöer torde vara synnerligen litet.

Skillnaden mellan välkända och nya rutter för förflyttning är alltså avsevärd. För hanteringen av närmiljön, dvs markytan och hinder inom någon eller ett par meter, är skillnaden inte så stor, eftersom det finns bra hjälpmedel som vit käpp och ledarhund för den närmaste omgivningen. Den största skillnaden torde gälla den mera allmänna orienteringen, dvs riktningar och avstånd från resenären till företeelser som landmärken, delmål och slutmål, såväl från början av rutten som under de olika faserna av själva förflyttningen.

De enda hjälpmedel som hittills funnits för den synskadade beträffande denna allmänna orientering har varit modeller, grafiska hjälpmedel som taktila kartor, beskrivningar i ord och taktilt eller auditivt avläsbara kompasser (se t.ex. Bentzen, 1980). För att komplettera dessa traditionella hjälpmedel har man sedan 1960-talet försökt konstruera s.k. Electronic Travel Aids (ETAs), i första hand för att upptäcka hinder som de traditionella hjälpmedlen kan förväntas missa ibland (särskilt högre hinder) och för att något förlänga resenärens räckvidd (utöver den som de traditionella hjälpmedlen erbjuder). Dessa ETAs har aldrig slagit igenom, förmodligen till stor del därför att de på grund av sin korta räckvidd inte väsentligt ökat den del av omgivningen som användaren överblickar (jmf. Jansson, 1985, 1988, 1991).

Projektets syfte

Syftet med projektet MoBIC (Mobility of Blind and elderly people Interacting with Computers) är att öka gravt synskadades och äldres möjligheter till oberoende förflyttning i okänd miljö genom att försöka minska deras problem med planering av rutten, liksom med orientering och annan informationsinhämtning under förflyttningen. Den tänkta lösningen är ett hjälpmedel som består av två delar, (1) en del för planeringen, the MoBIC Pre-journey System (MoPS) och (2) en del för hjälp under förflyttningen, MoBIC Outdoor System (MoODS). En prototyp till ett sådant hjälpmedel ska tas fram inom ramen för projektet.

Att utan syn planera en förflyttning i ett okänt område

När seende planerar resor skaffar de sig kartor, beskrivningar av resmål, tidtabeller o.dyl. Det mesta av detta är material som endast finns tillgängligt för synen. Mycket av det finns emellertid lagrat i elektronisk form. Geographical Information Systems (GIS) lagrar information på ett sätt som datorn kan läsa och informationen kan tas ut i form av en karta. Det finns också databaser med tidtabeller och annan relevant information. All denna information kan i princip göras tillgänglig också för andra sinnen än synen, främst hörseln och det haptiska sinnet, det senare en kombination av känseln (främst i fingertopparna) och det kinestetiska sinnet (som finns i muskler, leder och senor). Problemen med att göra denna information tillgänglig for gravt synskadade är av två slag: informationens innehåll och dess form.

Om man ska översätta visuell information till ett annat sinne uppstår ofta problem med informationsmängden. Synen kan inhämta så mycket mera information, åtminstone när det gäller rumslig information. En detaljerad karta avsedd för att ses kan inte överföras med samma detaljrikedom till en taktil karta som ska avkännas med fingertopparna. En viktig fråga är då vad man ska ta bort. Vilken information är av mindre vikt for den gravt synskadade? En viktig praktisk fråga är i vilken utsträckning borttagandet av information kan ske automatiskt, t.ex. genom en knapptryckning på datorn eller om den måste göras manuellt. Om det senare gäller, minskar den synskadades självständighet; man kan inte vänta sig att kartorna för hela länder ska gås igenom innan man vet om någon behöver informationen.

Å andra sidan kan den gravt synskadade ha nytta av information som vanligtvis inte finns med på de tillgängliga kartorna, t.ex. om det finns trottoar på gatan och i så fall på båda eller bara på endera sidan, var det finns övergångsställen, hur gatan sluttar och vad det är för beläggning. Inom MoBIC-projektet pågår nu en kartläggning, bl.a. genom intervjuer med synskadade, av sådana frågor som vilken information som ska tas bort och vilken som ska läggas till.

Den andra frågan, om informationens form är också under bearbetning. Det finns flera alternativ. (1) Man kan rita ut kartan på ett speciellt slags papper och få en karta i relief, en s.k. taktil karta, genom att värma upp papperet. (2) Man kan röra en datormus över en yta varvid datorn, med syntetiskt (konstgjort) tal, ger information från den lagrade kartan allt eftersom man flyttar musen. (3) Man kan ha en s.k. känselplatta som inregistrerar var man trycker och meddelar detta till datorn som i talad form meddelar sin information om just den punkten. (4) Man kan lägga en taktil karta ovanpå känselplattan och få information via såväl fingertopparna som öronen. Efter experiment ska ett eller flera av dessa alternativ väljas för hjälpmedlet.

Helst bör hela proceduren för framtagning av informationen kunna genomföras av den synskadade utan hjälp av en seende. I vilken utsträckning detta är möjligt är en av frågorna för MoBIC-projektet, liksom effektiviteten av de olika alternativ som skissats ovan. Det finns också anledning att jämföra olika alternativ inom de nyssnämnda huvud-alternativen, t.ex. vilka symboler som bör användas på den taktila kartan.

Att förflytta sig utan syn i ett okänt område

En seende som kommer till ett okänt område för att leta upp en bestämd plats har ofta med sig en karta, och han/hon kan få vägen klar för sig genom att jämföra informationen på kartan med den information som kan erhållas när man ser sig omkring. Där kan finnas gatuskyltar, speciella hus, parker, vattendrag, järnvägar etc. som gör det möjligt att avgöra var på kartan man befinner sig. Med kännedom om denna punkt och läget för målet, kan man bege sig iväg. En del av planeringen med hjälp av kartan kan man naturligtvis göra på förhand, men det är genom att kombinera den information som finns på kartan och den som finns i omgivningen som man kan ta sig till målet.

Den som inte ser måste använda sig av alternativa metoder. MoBIC:s andra del är avsedd att erbjuda sådana. Om den synskadade behöver medföra den taktila karta som han/hon tillverkat under planeringsfasen är ännu en öppen fråga. Motsvarande information ska i varje fall finnas lagrad i en liten bärbar dator som man har med sig i en axelremsväska eller ryggsäck. Den informationen, tillsammans med information om var resenären befinner sig kan, kan datorn omforma till anvisningar om t.ex. i vilken riktning målet befinner sig.

Informationen om resenärens position får datorn från en liten apparat som tar in signaler från satelliter i rymden, s.k. GPS (Global Positioning System) eller en variant som ger precisare bedömning, DGPS (Differential GPS). Sådana apparater används bl.a. av militärer, seglare, fjällvandrare och bilförare. Det som är annorlunda med användningen i detta sammanhang är att användaren inte med synen kan avläsa informationen om positionen. Det mest närliggande alternativet är att datorn ger informationen i form av tal.

Den är inte tillräckligt att känna till sin position. Man måste också veta hur man är orienterad, t.ex. vad "framåt" betyder i omgivningen. Ett vanligt hjälpmedel för information om riktning är kompassen. En sådan planeras också för MoBIC-hjälpmedlet, men den måste ge sin information i en form som icke seende kan uppfatta, alltså via öronen eller huden.

Ett internationellt och tvärvetenskapligt projekt

Att utveckla ett hjälpmedel som skisserats ovan kräver kunskaper från flera olika kunskapsområden. Teknisk kunskap representeras i MoBIC-projektet av British Telecom i England och en tysk hjälpmedelsfirma (Papenmeier) och mjukvarukunskap genom institutioner vid universiteten i Berlin och Magdeburg, Tyskland. Användarna representeras av Royal National Institute for the Blind i London och beteendevetare av institutioner vid universitet i Birmingham och Hertfordshire, England, samt i Uppsala. Projektet ingår i EU:s forskningsprogram TIDE (Technology Initiative for Disabled and Elderly persons), och allt utanför Sverige finansieras till större delen av EU och till viss del av några av deltagarna i projektet. Den svenska medverkan stöds av Uppsala universitet och har dessutom erhållit resebidrag från Handikappinstitutet, Socialvetenskapliga forskningsrådet och Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation. Genom att ett annat forskningsprojekt stött av Arbetsmiljöfonden delvis överlappar med MoBIC har också medel från detta projekt bidragit till lösningen av problem inom MoBIC.

Den svenska medverkan

Tillsammans med övriga beteendevetare i projektet svarar de svenska deltagarna för psykologiska aspekter på det planerade hjälpmedlet. Det gäller främst följande problemområden:

(1) Specificering av användarbehov. Vid närmare påseende är det inte alls självklart vilken information man behöver för en framgångsrik förflyttning. Det svenska bidraget till bearbetningen av detta problem är en översikt och analys av hittills genomförd internationell forskning. På annat håll inom projektet har intervjuer med synskadade och förflyttningslärare genomförts och resultaten från dessa studier har tillsammans med forskningsöversikten lett fram en beskrivning av informationsbehoven vid förflyttning. Man kan grovt dela in dessa i de som berör närområdet, dvs sådant som perception av markytans beskaffenhet och upptäckt av hinder (inkl. andra människor), och orienteringen i omgivningen i stort. Det senare gäller sådant som att veta var man är, från vilket håll man kom, och i vilken riktning landmärken och slutmålet befinner sig. Det är den senare typen av behov som MoBIC, i kontrast mot de flesta tidigare hjälpmedel, försöker tillfredsställa.

(2) Utvärdering av alternativa sätt att presentera information. Det är ofta okänt hur effektivt olika möjliga alternativ kan överföra information till den synskadade. Det behöver därför prövas i särskilda undersökningar. Exempel på problemlösning där den svenska gruppen är involverad är följande. (a) Utformningen av en taktil karta utifrån en digitalt lagrad karta. Det gäller bl.a. urval av information som ska tas med på kartan, val av symboler och sätt att förstora särskilt intressanta delar av kartan. (b) Utformningen av information om riktning. Den ovan nämnda riktningsinformationen kan ges på olika sätt, auditivt och taktilt. Vilka former är mest effektiva?

(3) Integration av information om det omgivande rummet från olika källor. Informationen delges genom flera olika sinnen och instrument. Hur arrangerar man bäst de olika komponenterna så att man totalt sett får bästa möjliga samfunktion?

(4) Utvärdering av prototyp. Den prototyp som ska tas fram inom projektet ska också utvärderas. Medverkan gäller förslag och synpunkter beträffande hur denna utvärdering ska gå till och hur användningen av hjälpmedlet ska läras in samt hur resultatet ska tolkas.

Slutord

Om MoBIC-projektet lyckas få fram ett användbart hjälpmedel, skulle det kunna öka de gravt synskadades självständighet genom att de att utan hjälp av seende kan planera och genomföra resande eller promenader i okända omgivningar, vilket hittills varit möjligt i mycket liten omfattning. Det kan observeras att planeringsdelen av hjälpmedlet kan ha ett eget värde genom att det möjliggör kännedom på egen hand om ett okänt område även om man inte omedelbart beger sig dit.

Referenser

Bentzen, B.L. (1980). Orientation aids. I R.L. Welsh & B.B. Blasch (Utg.), Foundations of orientation and mobility (ss. 291-355). New York: American Foundation for the Blind.

Jansson, G. (1985). Implications of perceptual theory for the development of travel aids for the visually impaired. I D.H. Warren & E.R. Strelow (Utg.), Electronic Spatial Sensing for the Blind. Contributions from Perception, Rehabilitation, and Computer Vision (ss. 403-419). Dordrecht, Nederländerna: Nijhoff.

Jansson, G. (1988). Olika sätt att underlätta synskadades orientering och förflyttning. I E. Novak-Abramsson & E. Pettersson (Utg.), Rapport från forskningskonferensen MÄNNISKA-MILJÖ-HANDIKAPP 24-25 mars 1987 i Örebro (ss. 374-380). Örebro: Örebro läns landsting, Arbetsgruppen för social forskning.

Jansson, G. (1991). The control of locomotion when vision is reduced or missing. I A.E. Patla (Utg.), Adaptability of human gait: Implications for the control of locomotion (ss. 333-357). Amsterdam: North-Holland.